Hittills är allt bra.

Du förstår fortfarande ingenting om hur makten fungerar.

Du kan vara ärligt övertygad om att bekämpa systemet och samtidigt erbjuda det exakt vad det behöver. Du behöver inte föreställa dig en dold riktning bakom varje episod av våld. Det räcker att observera vem som utnyttjar det och hur historien om vad som hände byggs.

Cossiga, till exempel, men inte bara han, hade förstått det mycket bra. Vi, naturligtvis, mycket mindre.

Vi har år bakom militans, 1970-talet, spänningsstrategin, Genua 2001, årtionden av studier om politisk kommunikation och byggandet av konsensus. Vi borde ha lärt oss något, åtminstone om förhållandet mellan våld, information och den allmänna opinionen.

Och i stället är vi fortfarande här för att förvirra förmågan att röra sig med det för att förändra saker, också för att ingen här nu lyckas organisera segment av rebellism som åtminstone kan föreställa sig ett nytt tillstånd av saker.