På en jord stred en gång hjältarnas blod; varje värdighet, varje frihet, ett bad av tårar och sorg.

Flaggan sänks försiktigt, vapnen tystas automatiskt. Krigets rop har förvandlats till tårar, och det gamla hoppet har svalnats långsamt.

Det är inte med en fegis som överlämnar, utan med det trötta hjärtat av motstånd; för även järn är trött, när stormen av krig är oändlig.

O människors moder, förlåt din dotter, nu oförmögen att försvara jorden. Din dröm om att vara fri och stor, verkade som aska som fördes bort av krig.

Men genom att överlämna, finns det ett hemligt löfte, att minnet aldrig kommer att upphöra; landet kan vara i händerna på andra, men folkets ande är inte tillgänglig för dem.

Därför släpper jag ner svärdet som finns i min hand, inte för att mitt ställning är brutet, utan på grund av de människor som jag vill leva, det finns också slagsmål att vänta.

Och om den öppna tillrättavisningen kommer, om våra barn reser igen, till marken stulen, till den ära som förstörs från aska, ska staden stiga igen.

Eftersom kapitulation kan sluta kriget, men aldrig är slutet för ett folk.