Vilken strid!


Dagens strid mot Adelaide var en av de mest episka striderna i detta krig. Som spelare som har gått igenom många krig vet jag hur stressiga och emotionella de kan vara. Jag var verkligen imponerad av hur allt gick och hur båda sidor organiserade sina spelare och resurser.
Grattis till den vinnande sidan! Jag har också stor respekt för de motståndare vi var tvungna att möta idag. De satte upp en stor kamp, och det var en strid värd att minnas.

Ett stort tack till min fantastiska allians för varje skott avfyrade och varje ögonblick tillbringade strider. Ansträngningen och engagemanget som alla visar varje dag är verkligen inspirerande och ger oss ännu mer motivation att fortsätta.

Jag är verkligen stolt över att vara en del av vår allians!

Men den verkliga anledningen till att jag skrev den här artikeln är helt annorlunda. Jag skulle verkligen uppskatta det om var och en av er tog sig tid att läsa det och tänka på hur vi spelar det här.
Spela tillsammans och där allt detta är på väg.

Vart går vi och är det verkligen vad vi vill?

Någon gång, någonstans längs vägen, glömde vi varför vi började spela detta spel.

Det som började som ett spel om nationer, allianser, krig och konkurrens har långsamt förvandlats till något helt annat. Alltför ofta handlar det inte längre om att vinna ett krig eller bli bättre organiserat. Det handlar om hämnd, gamla hämndar och gör livet så svårt som möjligt för andra sidan.

PTO, multies, proxy krig och att hitta alla möjliga sätt runt reglerna har blivit en del av spelet. Och så länge det gör ont mot våra motståndare är människor villiga att rättfärdiga nästan vad som helst. Men allvarligt, för vad?
För att lösa en gammal poäng? För att bevisa någon fel? För att få hämnd för något som hände månader eller år sedan? Samtidigt förlorar vi erfarna spelare. Nya samhällen förlorar motivation eftersom ett fåtal personer med gamla knutar är för upptagna med att bekämpa sina egna krig. Nya nationer kämpar för att växa eftersom nästan varje konflikt förvandlas till ett annat världskrig.

Och jag ärligt undrar... är det här verkligen den typ av spel vi vill spela?

Vi förstör långsamt det vi alla spenderar så mycket tid på. Vi ville bygga starka nationer, skapa aktiva samhällen, skapa vänskap och ha stora strider. Istället går för mycket av vår energi till att se till att den andra sidan har en sämre upplevelse än vi gör. Och sanningen är, ingen sida är oskyldig.

Jag skriver detta som någon som tillhör en av de två motsatta allianserna. Självklart har jag mina egna lojaliteter och min egen synvinkel. Jag vet att min sida har gjort misstag, precis som jag vet att våra motståndare har gjort sina. Men vid något tillfälle måste vi sluta låtsas att allt vi gör är motiverat bara för att den andra sidan gjorde något först.

Vi kan fortsätta argumentera om vem som startade den, vem som är mer skyldig och vem som förtjänar hämnd. Vi kan fortsätta denna cykel i ytterligare ett år, eller ännu längre.

Men var kommer det att få oss?

Fler spelare lämnar. Fler samhällen förlorar sin ande. Mer tid slösas bort på hat istället för att njuta av spelet. Kanske är det äntligen dags att ta ett steg tillbaka, titta på vad vi har skapat och fråga oss om det verkligen är vad vi vill.

Vi behöver inte gilla varandra. Vi behöver inte komma överens om allt. Och vi behöver definitivt inte sluta kämpa krig. Men vi borde kunna tävla utan att försöka förstöra varandra till varje pris.

Vad kan vi faktiskt ändra?

Jag vet att helt enkelt be alla att komma över kommer inte att lösa något. Det finns för mycket historia, för mycket misstro och för många personliga knutpunkter för det. Men kanske kan vi åtminstone börja prata om hur man gör det här spelet roligt igen.

Jag har några idéer. De är inte perfekta, och jag förväntar mig inte att alla kommer överens med mig. Men jag tror att de är värda att diskutera.

1. Rättvisare distribution av regioner

Världen har förändrats. Vissa länder har vuxit, nya samhällen har dykt upp, och andra har blivit mindre aktiva. Hur regionerna fördelas bör återspegla det.

Vi bör kunna diskutera omfördelning baserat på både militär styrka och den faktiska aktiviteten hos varje nations medborgare. Nyare samhällen som har tillbringat månader med att bygga sig förtjänar en chans att växa. Samtidigt förtjänar äldre nationer med starka och aktiva befolkningar att få sina ansträngningar erkända också.

Kommer alla att vara nöjda med slutresultatet? Förmodligen inte. Men vi kommer aldrig att hitta en rättvis lösning om vi vägrar att prata och välja förolämpningar över förhandlingarna. Och om vi fortsätter så här kan några av de samhällen vi kan hjälpa till att växa helt enkelt försvinna.

Att bryta upp de stora allianserna

Låt oss vara ärliga. Att ha två enorma allianser som styr så mycket av världen innebär att nästan alla konflikter blir ett globalt krig. Två nationer har problem och plötsligt är halva världen inblandad. Mindre länder har mycket lite utrymme att agera självständigt och nya politiska grupper kämpar för att etablera sig.

Jag tror att bryta upp dessa meganalliances kan skapa en mycket mer intressant värld. Mindre allianser, regionala block och oberoende länder skulle ha fler möjligheter att fatta sina egna beslut. Krig skulle fortfarande hända, politiken skulle fortfarande spela roll och konkurrensen skulle fortfarande vara där. Men en konflikt mellan två länder skulle inte automatiskt behöva involvera alla andra.

Skulle det inte vara mer intressant om resultatet av ett krig berodde på de nationer som faktiskt var inblandade, snarare än på vilken jätteallians de tillhör?

Ett kapital för varje nation med minst 10 aktiva medborgare

Om en nation har minst tio genuint aktiva medborgare som bryr sig om sitt samhälle och lägger tid på att utveckla det. Jag tror att det borde ha möjlighet att äga sitt eget kapital.

Dessa samhällen investerar sin tid och ansträngning i spelet. De borde ha en verklig chans att växa, bli starkare och delta i världspolitiken. Naturligtvis kan vi diskutera vad som räknas som en aktiv medborgare och om tio är rätt antal. Jag är öppen för det.

Men vi måste börja någonstans. Om vi fortsätter att göra det svårare för mindre samhällen att utveckla, bör vi inte bli förvånade när de så småningom ger upp.

Sluta normalisera taktik Att förstöra gemenskaper

Detta är förmodligen en av de svåraste punkterna att komma överens om.

Båda sidor bör vara villiga att diskutera stoppa PTO, proxykrig, multies och annan taktik som används för att sabotera motståndare snarare än att konkurrera med dem direkt.

Bara för att något är möjligt i spelet betyder det inte automatiskt att det är bra för spelet. Jag vet att vi inte kan kontrollera varje individ. Det kommer alltid att finnas människor som vägrar att följa ett avtal, och jag låtsas inte att en diskussion kommer att lösa allt. Men det finns en skillnad mellan något som händer ibland och behandlar det som en normal, accepterad strategi.

Vi borde kunna slåss mot krig, besegra våra motståndare och tävla om makten utan att medvetet förstöra de samhällen som andra har tillbringat månader med att bygga. Att vinna ett krig borde kännas bra eftersom du kämpade bra, organiserade ditt folk och fattade rätt beslut, inte bara för att du hittade ett annat sätt att förstöra den andra sidans upplevelse.

En plats där nationer faktiskt kan prata

Jag skulle också vilja se något liknande FN:s säkerhetsråd, där representanter för de stora länderna regelbundet kan diskutera frågor som påverkar hela spelet. För att inte kontrollera alla. För att inte förhindra krig. Och definitivt inte att ge de starkaste nationerna rätt att bestämma allt för resten av oss.

Poängen är att skapa en plats där tvister kan diskuteras innan de förvandlas till en annan massiv konflikt. Mindre samhällen bör också ha en röst, eftersom beslut som fattas av de största spelarna ofta påverkar alla andra.

Vi kommer inte alltid att hålla med. Vissa diskussioner kommer förmodligen att vara svåra och vissa lösningar tar tid. Men vi skulle åtminstone ha en plats att prata i stället för att omedelbart nå för ett annat vapen.

Fred betyder inte vänskap

Jag vill göra en sak klar.

Jag ber inte alla att bli vänner. Jag vet att det är orealistiskt och ärligt, det är inte ens nödvändigt. Det finns för mycket historia mellan några av dessa nationer och allianser. Rivalries kommer att förbli. Människor kommer att vara oense. Krig kommer att hända. Och det är bra...

Problemet är inte att vi slåss. Att bekämpa krig är en del av det som gör det här spelet intressant. Problemet är när varje krig blir personligt, varje nederlag skapar en annan oenighet och varje oenighet blir en ursäkt för att göra nästa konflikt ännu värre.

Föreställ dig en värld där Kroatien och Saudiarabien kan lösa sin tvist i ett krig. Där USA kunde lösa sina olikheter med Chile utan att hälften av världen engagerade sig. Där Polen kunde bekämpa ett mindre block av liknande styrka utan att dra alla in i ett annat blodbad.

Vi har haft konflikter så här förut, även efter några mycket svåra krig. Vi har sett att en annan typ av konkurrens är möjlig. Så varför kan vi inte försöka komma tillbaka till det?

Jag vill se nationer slåss för att de vill vinna, inte för att de vill förstöra ett annat samhälle. Jag vill att mindre länder ska få chansen att utvecklas, fatta egna beslut och bli meningsfulla spelare i världspolitiken. Och jag vill att folk ska kunna förlora en strid, gratulera sina motståndare och gå vidare utan att bära det nederlaget i varje interaktion under de kommande sex månaderna.

Det betyder inte att glömma det förflutna. Det innebär att inte låta det förflutna bestämma allt vi gör i framtiden. Men för att något av detta ska fungera måste båda sidor göra kompromisser.

Vi kan inte kräva rättvisa spel från våra motståndare samtidigt som vi ursäktar alla tvivelaktiga handlingar som begåtts av våra egna allierade. Vi kan inte begära förtroende samtidigt som vi fortsätter att använda alla möjliga trick mot varandra. Om vi vill att saker ska förändras måste vi vara villiga att förändra något själva först.

Varför skriver jag detta?

Dessa förslag är inte krav, och de är verkligen inte ett ultimatum. Jag ber inte någon att underteckna en NAP eller att avsluta det nuvarande kriget (sänd hjälp). Jag ber oss helt enkelt att starta ett samtal om vilken typ av värld vi vill skapa härifrån.

Jag vill bjuda in företrädare för både allianser, oberoende nationer och nyare samhällen att sätta sig ner och diskutera dessa idéer. Inte för att jag tror att vi plötsligt kommer överens om allt. Vi kommer inte. Inte för att jag tror att år av misstro kan försvinna efter en konversation. De kan inte. Men för att göra ingenting och fortsätta precis som vi har gjort är också ett val och jag tror inte att det är bra.

Vi har redan förlorat erfarna spelare. Vi har sett samhällen förlora sin motivation, ledare brinner ut och nationer kämpar för att överleva. Vi har tillbringat otaliga timmar och enorma mängder energi som kämpar över saker som i slutändan ska vara en del av ett spel. Och jag tror att vi borde fråga oss själva om det verkligen är värt att fortsätta på det här sättet.

Jag är inte oskyldig i allt detta. Inte heller är min allians och inte heller våra motståndare. Vi har alla bidragit på ett eller annat sätt till den situation vi befinner oss i idag. Men det betyder också att vi alla har en chans att göra något åt det.

Jag tror fortfarande att detta spel kan vara en plats för stora strider, smart politik, starka samhällen och verklig konkurrens. En plats där vi kan vara oense, slåss, förlora och vinna, samtidigt som vi respekterar folket på andra sidan slagfältet.

Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig. Jag förväntar mig inte ens att alla gillar dessa idéer. Men jag hoppas att du åtminstone kommer att läsa dem, tänka på dem och överväga om vissa saker kan göras annorlunda. För i slutet av dagen är vi alla här eftersom vi valde att spela detta spel. Och jag skulle verkligen hata att se oss förstöra det vi kom hit för att njuta av.

Vad tror du?

Är vi nöjda med hur saker går, eller är det dags att börja prata om en annan framtid?